En salig samling 1999, CD. DM-aktivitet och butiksmaterial, 1999.
Idéen till Frälsningsarméns CD föddes ur mitt stora musikintresse. Skivan med kända artisters tolkningar av Frälsningsarméns sånger blev en enorm succé julen 1999 med 240 000 sålda exemplar och en förstaplats på den svenska skivtoppen i flera veckor. Det konkreta resultatet blev 16 miljoner kronor till Frälsningsarméns soppkök. Att det samtidigt stärkte varumärket ”Frälsis” rejält och att svenska folket plötsligt nynnade på religiösa sånger gjorde kunden både stolt och glad.
Kund: Frälsningsarmén Sverige, Jan Kempe
Byrå: Force F&B och Forsman & Bodenfors
Arbetsgrupp: Håkan Sandsjö - AD
Copywriter: Lars Jönsson
Omslagstexter: Lennart Persson (Larm, Feber, Pop mm). Läs texten nedan
Projektledare: Hans Andersson, Jenny Björsne
Produktionsledare: Gitt Johansson
Musikproducenter: Bernt Andersson, Gunnar Frick, Ulrich Hillebrand
Fotografer: Peter Boström, Håkan Ludwigsson, Peter Öhlander
Priser och utmärkelser:
Silverägg i Direktkommunikation, Guldägget 1999, Guldnyckel Integrerad kampanj B t B 1999, 75-Wattare 2000. Dubbel platinaskiva 2000. Nominerad i Art Directors Club of Europe 2000. Nominerad i Nöjesguidens Göteborgspris 1999 och till Grammis 2001.
Release-party/event i köpcentret Nordstan i Göteborg 1999. Carl-Einar Häckner, Stefan Sundström, Gunnar Frick m fl. Utdelning av dubbel platinaskiva, 2000.
Lennart Persons text i CD-häftet
- I´ve got the devil in me!
Den unge rocksångaren Jerry Lee Lewis skriker, med rösten i falsett. Han är så uppjagad, så fruktansvärt upprörd och skuldtyngd att producenten Sam Phillips inte får en syl i vädret. Det är ett meningsutbyte under inspelningen av ”Great Balls Of Fire”, senare en av femtiotalets mest självlysande klassiker. Någon har på inspelningstejp bevarat kalabaliken och Jerry Lees vånda åt eftervärlden.
– Brother, I mean, you got to be so pure. No sin shall enter there. No sin!
Phillips är tyst, samlar kraft. Jerry Lee gapar vidare.
– You got to walk and talk with God to go to heaven. Brother, not one little bit. You got to be so good.
Phillips försöker så småningom övertyga Jerry Lee om att han kan göra goda saker, för Gud och människorna i världen. Även om han råkar vara rocksångare. Men Lewis är inte mottaglig för sådana argument. Han har bestämt sig för att han är förtappad; bara för att han sysslar med världslig musik, dränkt i den värsta synd man kan tänka sig.
Till sist spelas låten i alla fall in, i ilska och hjälpligt tyglad frustration. Inspelningen blir fantastisk och alla i studion är övertygade om att den kommer att bli en jättehit. Teknikern försöker skoja om att Jerry Lee borde dela sin royalty med Gud, men ingen skrattar.
Relationen mellan gudfruktiga artister och djävulens musik, och mellan profana artister och Guds musik, har aldrig varit enkel.
Jerry Lee var övertygad om att det han sysslade med i den där sketna lilla studion i Memphis var en hädelse. Han hade fel. Det var glädje.
Det här ni nu håller i handen är inte heller varken hädelse eller synd.
För mig har det egentligen inte med religion att göra.
För mig är det heller inte i första hand religion när Frälsis i Göteborg varje dag serverar hundratals portioner soppa till människor som är hungriga eller bara känner sig ensamma.
Det är kärlek.
Och omtanke.
Det är framförallt gemenskap; i en tid när allt fler hamnar utanför, efter eller rent snett. Och det är naturligtvis därför så många av våra bästa och mest älskade rockmusiker ställer upp för att göra den här skivan; till förmån för soppköken, gemenskapen och kärleken.
Och säkert också för att det alltid varit lite rock’n’roll omkring Frälsningsarmén och deras orädda gatumusikanter. Det var säkert ingen tillfällighet att gruppen MC5, den tuffaste av de tuffa, redan i öppningsspåret på sin bästa platta släppte fram en tvättäkta Frälsisorkester från Ann Arbor, Michigan. Eller att Tom Waits allt som oftast låter som om han marscherar framför en.
Rasande granna melodier är det ju som Frälsis gjort till sina. När man hör Roffe Wikström i ”Jag har hört om en stad ovan molnen”, Totta Näslund i ”Pärleporten”, Freddie Wadling i ”Blott en dag”, Magnus Carlson från Weeping Willows i ”Han är min sång och min glädje” eller vilka som helst av de andra tolkningarna på den här saliga samlingen så blir just detta osedvanligt tydligt. Det är melodier som aldrig kidnappats av stil eller mode, trend eller form. Det är melodier som tillhör musiker och sångare som vill vara sig själva.
Jag inbillar mig att detta varit en trygghet, men också en utmaning för de artister ni hör på den här skivan.
Och om Joe Hill i första hand snodde Arméns bästa melodier för att driva med densamma, så märkte han snabbt att folk verkligen på djupet älskade de där gamla melodierna de hört så många gånger i gathörn och på torg. Woody Guthrie lärde sig sedan ett och annat av den tekniken att dra folk till sitt budskap.
Som för övrigt långt tidigare tillämpats av Frälsis själva. För långt mer än hundra år sedan hade Armén en ”hit” med en låt som i svensk översättning blev ”Sjung hans lov, han gjort mig fri”. Problemet var att melodin oblygt lånats från en syndfull music hall-favorit som hette ”Champagne Charlie”, vilket åstadkom ett djupt och indignerat ramaskri i leden.
Varpå Arméns grundare William Booth med basunröst frågade kritikerna vad det var som sa att det alltid var djävulen som skulle ha den bästa musiken?
”Tillhör djävulen, gör den? Så om den så gör, skall jag plundra honom på den, för han har ingen rätt till en enda not i hela skalan. Han är en tjuv! Varje ton och varje melodi och varje harmoni är gudomlig och tillhör oss”.
Det blev tyst i församlingarna. Och sedan dess har det, bildligt talat, rockat på gator och torg.
Precis som på den här plattan.
Som man inte behöver vara det minsta religiöst lagd för att uppskatta. Man får vara det, men det är inget tvång.
Att det blir många liter kålsoppa av pengarna du betalt för den är ren bonus. Soppan lär inte värma eller mätta mindre för det.
Det är så bra uttänkt att man nästan blir religiös…
Lennart Persson
Comments